Sommaren har smugit sig på. Nu är den här. Varm och grön. Sparrisen är slutskördad för i år och nu är det bladgrönt som skördas: sallad, mangold, persilja, dill och mynta. Som vanligt är det något oväntat som varit det bästa. I år visade det sig att några övervintrade grönkålsplantor stormtrivdes. Först gav de otroligt goda, mjälla blad och sedan sköt de i höjden och blommade frenetiskt i en månad ungefär. Manshöga, gula, ståtliga blev de och drog mängder av bin. Nu har de bildat fröskidor och har jag tur självsår de sig i höst och det jag tänkt ska bli en martornsrabatt blir en kålgård. Så kan det gå.
Planen i år var att ha det lättskött, satsa på mycket blommor (vilket det var för lite av förra året) och inte krångla till det. Huvudstrukturen är en simpel pergola av höga bambukäppar som jag bättrar på och bygger till i mån av tid. På den skall det bli klättrande bönor och luktärt. Jag har köpt många spännande luktärtssorter och väntar nu med spänning på hur det kommer bli.
Grönsaksmässigt är det ovanligt lite på gång. Ett land med potatis. Lite rödbeta, morötter, sallad, dill och mangold
De övervintrade kronärtskockorna tar sig, så roligt!
Mitt i rödbetslandet har en självsådd Mariatistel tagit plats. Vågar inte flytta henne.
Svårt att se nån struktur innan det blommar..
Grannens vallmo lyser upp.
En insikt som slog mig är att en sak som lockar med odlingen är känslan av att befinna sig vid det yttersta på nåt sätt. Att vara med vid precis rätt tidpunkt. Innan något förfaller eller äts upp av en snigel.
Snart lämnar jag lotten i några veckor, ser så fram emot att komma tillbaka och se vad som hänt.